Nu. En stilla minut.
…
Den här bloggen är nu officiellt död. Egentligen har jag massor att skriva om, men det kommer inte ut här.
Hejdå.

Jag har skrivkramp. Deal with it.

Nu ser alla till att komma på En skugga av en Bacchi hjälte på Thule på Lördag.

Måndag (okejdå, tidig tisdagmorgon).
Flottigt hår, taskig andedräkt, nätt diet på kaffe och glass och ännu inte ett ord från Arbetsförmedlingen, trots mina tappra försök att få tag på min handläggare. Däremot fick jag iväg min ansökan till Geijerskolan i Ransäter. Något vettigt.

I helgen var det kontaktnätetkongress i Borlänge. Jävla galej, minst sagt. Jag, Oscar och Eric gjorde kongresstidningen Le Bonc’, kontaktnätet söp till på Klubb Ohm och jag blir invald som suppleant i riksstyrelsen.

Imorgon (idag) är det tänkt att jag ska kliva upp och duscha kl 9. Därefter ska jag stå på barrikaderna utanför arbetsförmedlingen. Helvetes bök.

Jag önskar att jag hade något vettigt att säga. Men jag kan väl, utan att ropa hej, blygsamt bedyra att min skrivkramp börjar släppa.

I’m on the brink of tears. Jag är så himla, himla upprörd. Det är ju faktiskt ingen jävel som bryr sig. Min pappa sa:
- Är man en jubelidiot så slutar det med att man antingen arbetar för Försäkringskassan, eller Arbetsförmedlingen.
Jag är nu på fullt allvar benägen att hålla med.

Jag fann den här annonsen intill en artikel med tips på behandlingar mot depressioner. Detta känns både absurdt och motsägelsefullt.

Förövrigt plockade jag ut min septumpiercing nyss.

En rafflande, hårt arbetande helg lägger jag nu bakom mig. Stela muskler och ryggvärk dras jag med efter mina långa pass för cash.

I fredags jobbade jag 20 timmar (i sträck) på Rock Weekend @skyttisishall som logevärd. Det var mycket irrande, springande och körande. Jag agerade svarttaxi åt rockstjärnor som ropade ut sin förtjusning över mitt big pack med kassetband, spelade på min melodika och krävde 20 spänn för att sluta spela tamburin. Mot kvällningen var majoriteten av hårdrockarna fulla. I matrummet utbrister någon på dalmål:
- Det är ju som ett jävla dagis här!
(Jag blev alldeles varm i magen av Urkult-minnen)
En Mustasch-profil ville att jag skulle fixa hembrännt. När jag vänligt förklarar att jag inte har de kontakterna replikerar han:
- Sheissesnack!!

Sedan tog det roliga slut. När arrangemanget är över och artisterna dragit vidare i sina bussar är jag och mina två arbetskamrater ensamma kvar för att plocka upp. Jag städade 6 grisiga hårdrocksloger. I en av logerna hade de druckit rom och cola. Sist jag drack r&c slutade i tragedi, så jag höll på att hulka av lukten. Hövva.
Halv fem på morgonen var jag äntligen hemma.

Igår, lördag, var jag för första gången anställd på Sliperiet. Det var som att få betalt för att man var där och gjorde det man gör ideellt i vanliga fall. När portarna till Musikhusets arrangemang precis slagit upp hör jag ett rassel från brandtrappan, där dörren är låst utifrån för att folk inte ska planka in. Jag går dit och kollar läget och upptäcker en ung man som håller på att klättra upp för gallret som är runt trappen. Tyst betraktar jag honom en stund innan jag hälsar.
- Hej. sa jag.
Den unga mannen tittar plötsligt upp. Genast ser han lite generad ut.
- Hej!
- Vad gör du?
- Eh.. jag försöker klättra ner igen.
Jag tittar på när han klättrar ner på kontainern nedanför utan större problem.
- Vad har du på hjärtat? undrar jag.
Han förklarar då att entrédörrarna var låsta och han skulle träffa en av våra ideella arbetare. Jag berättar för honom att dörrarna säkert har slagit upp nu, eftersom att klockan var över åtta. Dessutom påpekade jag att det inte var tillåtet att ta sig in via brandtrappan.

Sedan ljusade jag. Det är roligt att ljusa hårdare och mer fartfull musik. Det är enklare att komma in i rytmen då. Vid omrigg gick jag ut i den sköna kvällsluften och samtalde med en random berusad man som såg fram emot att se Adept. Vi pratade också om hur otacksamt det är att vara ljustekniker.

Morgonen därpå for jag in till Sliperiet för att öppna åt banden som hade några grejer kvar att hämta. Vi stod ute och samtalade.
- En fråga bara. Varför luktar det så jävla illa i Örnsköldsvik? frågar en av emo-killarna (de spelade i emoband, enligt de själva)
- Det är ett pappersbruk tvärs över älven, svarar jag.
- Jaha. Det luktar ta mig fan som om man tagit världens alla nyknullade horor och satt en fläkt under deras underliv.
replikerar samma kille.
- Men nu var du ju bara äcklig, säger en av hans vänner som verkar vara uppriktigt stött av hans uttalande.

Nåväl. Nu är det slut på vinstdrivande göromål. Typiskt att man jobbat precis efter lönehelg, så jag cashar inte in förrän slutet av maj, lagom till min 20:e födelsedag.

Ur artikeln från Aftonbladet 18/4 2009
” Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl skulle ta samma dörr  in till slottet som han brukar. Det skulle han inte ha gjort.

- Det var tydligen menat att man skulle gå in genom den mittre porten vid grindarna och bli avprickad där. Men normalt när jag går till slottet, vilket jag ändå gör några gånger om året vid audienser och liknande, så brukar jag passera in genom den högra dörren. Och det försökte jag göra idag, men det var fullständigt fel grepp.

Den annars så korrekte innehavaren av stol 17 i Svenska Akademien tog dörfär ett steg till vänster, mot högvakten.

- Jag tänkte att den här unge mannen i vacker blå uniform kan väl antagligen ge mig en anvisning om vart jag ska gå. Men det enda han kunde koncentrera sig på var att jag stod innanför hans löjliga svarta linje. Jag måste säga: hur utbildar de folk nu för tiden?”

Kan man annat än älska herr Horace? Det är förövrigt en helt fantastisk bild på honom. Jag kan tänka mig att Fredman ser ut så där i Stefan Sundströms ”Den sista Episteln”, förutom de fina kläderna förstås. Fredman har ju trots allt varit död i 200 år.

Än en gång försöker jag träda in i online-forumvärlden.  Forumet jag har valt har jag försökt med tidigare men tappat intresset ganska snart. Nåväl, jag sitter och läser en tråd om svensk jazz och någon tipsar om Goran Kafjes. Det irriterar mig, eftersom att det stavas Kajfes. Härnäst plitar jag på en vänlig tillrättavisning när jag lägger märke till användarens nick och bild. To my amusement inser jag att det är jag själv som har stavat fel och att det är en gammal användare från 2007. Jag tänkte alltså äga mig själv. Online. LMAO.

Då förstår jag också att det här forumet inte kan vara särskilt aktivt. Nåväl, det verkar vara trevliga människor där (fastän det enda som nämnts om Robin Hobb hitills har varit negativ kritik *hytte*).

Förutom att jag dissat mig själv så har även arbetsförmedlingen dissat mig idag. Min handläggare har vård av barn, så det blir ingen kartläggning för mig idag. Jag som duschade och klädde upp mig och allt : (