Åska. Det mullrar och skallrar mellan bergen. Stugan skakar och huden knottrar sig i extas. Det är någonting med åskan. Jag blir full av energi, uppspelt, glad och uppenbarligen kåt. Det har härmed bekräftats att åskväder får sängen att sjunga efter nåd. ’nuff said.
Men hur kan det höra ihop? Det finns inget väder som påverkar mig så mycket som åskan. Åtminstone inte så pass tydligt. Eller ja, man lägger ju mer märke till extatiska känslor än gråmulen dismelankoli, som är skrämmande lik vardagsmelankolin.
Det kanske till och med är så enkelt att man efter ett par timmar i en tryckande, kvav och väggliknande luft låter ens egna tryckande, kvava och väggliknande känslor laddas ur i marken. Ett inspirerande oväder. Eller snarare väder, eftersom jag anser åskan vara ett uppskattat fenomen och inte förtjänar prefixet o-.
När jag blir stor ska jag bli åskgud. (Fast jag antar att jag redan är det utan att ha insett det än)
